thebowfactory

allt handlar inte om rosetter längre

hejdå

ja, man har ju startat band

det celebreras med öl och cigaretter ,å så underground.

vi saknar vårt ägg-bandmedlem dock.

hejdå

det inköptes en ny bra kompis för 25 spenn. billig men bra kompis. fick till och med låna johns fancy blixt igår!

det fotades flickor med läskiga monstermasker och pojkar som slickar på bananer, pussar på varandra  och så.

hoppas bilderna blir någonting. objektivet är ju typ helt värdelös.

kär i min 70tals konica. och så liten den är. bebis.

CONTROL ,, nästan alla levande varelser har redan sett den känns det som, fint att vara lite efter,

världens kär i IAN där alltså. Skrekanfall när han röker i sin säng och lyssnar på Bowie och all ungdomsrebellion bara tycks spricka ut ur honom,

HATE scenen. åh. åh. åh. åh.

ja.

Joy division är magiskt. fakta. nästan ingen annan låt än She's lost control får mig att hoppa så snabbt och så entusiastiskt.

London+Båstad+Prague naked

2009

och hångla hångla hångla:

tack till min syster/fru greta och sin supercolour 635CL polaroidkamera,,  (sjupunktre.blogg.se)

men and women finally break.
men and women
deliberately abandon their
loved ones in madhouses
sedated or
electrified
until they die.

cats kill cats at
3 a.m. in the morning
chewing off the front
legs and opening the
throat
leaving stiffened fur
and still forms
for any collector of
garbage and life
past gone.

so many wish to be kind
and understanding
so many wish to act educated
and knowing
so many use the word
love
as if they meant
it.

and too many believe it
when they hear it.

our chances are negated
by our very desire to
be kind.

we’ve got to raise taxes
so we can feed and
clothe and amuse
all those
in madhouses and elsewhere
who believed in love
when there was so
little
there.

Charles Bukowski

coca cola float är det bästa jag vet

blanda coca cola (helst ur en pejafJ#PSFGcp-fin glasflaska) med chokladglass

ser vad som händer ,

ät!

coolt.

Stanley Kubrick - The Music Of Film plus dethär är bra.

mitt liv lever snabbare än jag kan springa (ramla ,snarare)

jag är världens sämsta bloggerska. fuck blogs! ! !

hejdå

vi är väl aldrig lättlästa?

det här var sommarens soundtrack, vi såg de live två gånger och ja alltid var de lika bra när de sprang runt i djurdräkter, var on drugs, klädde av sig, hoppade och skrek.

efteråt pratade jag med sångaren. han kunde inte riktigt säga något för knarket hade väl stulen hans ord, men han jag och en gammal tant stod på gatan och hade det småttkul. de andra runtom märkte inte att det var han. han hade luva på. luvan hade små djuröron på sidorna.

en gång fotade man analogt, framkallade och kopierade, hade sin man med sig, kunde inte tänka sig leva utan samma(utan hans bokidér och dikter, gitarr och ukulelespelandet, fina ord och erkännandet att man allra underbarast när man är man med honom,varför kan man inte var så med andra,,,)

djurdjurdjur+múm+människor.

det här är fina late of the pier, varenda av de får bita mitt öra och trycka små pussar på mina nyckelben.

hejdå mina barn som jag kan dela min låg-nivå-humor med

hallå göteborg och håkan,

jag har packat min väska och är djizzle i huvudet, för att maria och jag kör värsta filmmaratonen idag.

brizzle,--

jag erkänner att jag är kär i människor som jag inte är fysisk intresserat i. (om jag är nykter i alla fall,ts)

för första gången någonsin, men bara om man inte räknar min skapare; mamamamama

även kär i att få paket, men det är en annan slags kärlek. känns som jag borde skriva upp listor om olika sorters kärlek till vissa saker ,skapelser whatever som låter mig tappa andan. jag är så sjukt lättimponerad.

det snurrar i mitt huvud ganska ofta, samtidigt som jag går isönder för jag inte kan ser människan som vet mest av alla om mig, och även hans tröja har tappat lukten, och jag dör och dör och dör och spelar simpsons wrestling. åtminstone blir det en smula bättre då. och så vänta jag tills joel ringer och sjunger helt nervös i rösten en självskriven låt och spela gitarr och jag sitter på andra änden i sverige, pressar hamburgare telefonen mot mitt ansikte och gråter. samma människa får mig att gråta i helt vanliga vardagssituationer och jag fattar inte varför det är så; känslan är ändå för stort för att beskriva, så att jag bara tappar andan igen och låter mig bedöva-